Stilfullt nedsliten

Jag slänger mig in handlöst i inredningsdjungeln och debatten. Shabby Chic har blivit otroligt populärt. Var man än tittar, i tidningar, bloggar, inredningsbutiker så hoppar den på en. Jag gillar tanken av orden shabby chic (Stilfullt nedsliten). Det klingar väl med min miljömedvetna sida.

Men det verkar som om något har gått helt fel. När jag läser orden "Stilfullt nedsliten" tolkar jag det som om man använder gamla, naturligt nötta möbler och inredningsdetaljer. Inte som något man kan köpa på fina gatan/matvarubutiken-med-massa-annat-i/inrednigsbutiker som snarare kan liknas med vad som helst (nyproducerat såklart) med lite vitfärg (allting är alltid vitt?!?!) på och sandpapprade hörn. Det senare skulle jag hellre vilja kalla "miljöbov i vitt".

Enligt shabbychic.se finner vi bakgrunden till inredningsstilen i "sliten färg, bleknande möbler och gardiner som tillsammans på ett enkelt sätt skapade ett elegant intryck som vi idag kallar Shabby Chic." "Uttrycket Shabby Chic användes första gången i tidskriften The World of Interiors på 80 talet för att beskriva den stil som försöker imitera inredning som återfinns i gårdar på den engelska landsbygden." Det är just det slitna som kännetecknar stilen. Det är kanske därför allt som på något sätt är slitet, naturligt eller sandpapprat, kan säljar under epitelet "Shabby Chic"

Enligt samma sida så säger en ägare till en Shabby Chic butik att”Stilen är en återuppväckt uppskattning för vad som använts, varit älskat och slitet. En respekt för naturlig utveckling och för vad som är enkelt och förnuftigt”. Detta låter mer som den Shabby Chic som jag skulle kunna adaptera till mitt hem. Jag har nämligen svårt att se att gårdar Engelska landsbygden var/är inredda med vita hjärtan med sandpapprade hörn.

Summa summarum. Jag kommer att inreda mitt med med stilfullt nedslitna möbler och hela och oslitna nya möbler. Och jag kommer aldrig att inreda mitt hem för någon annans ögon, precis som jag inte förväntar mig att någon annan inreder sitt hem för någon annan än sig själv. Slutklämmen är att VÅGA VARA PERSONLIG!